Här finns lite tips på vad man kan prata om inför utresa/tillbakaresa, under tiden i ett annat land/eller tillbaka i passlandet, och när ni vill titta tillbaka några år senare.

Inför utresa/tillbakaresa:

  • Vad ser jag fram emot?
  • Vad är jag rädd för?
  • På vilket sätt kommer livet bli annorlunda?
  • Vad kommer jag att sakna?
  • Vad är det värsta som kan hända, och vad kan jag göra då?
  • Vad är det bästa som kan hända, och vad kan jag göra för att det ska bli verklighet?
  • Vilka ser jag fram mot att träffa?
  • Kan de ha förändrats?
  • Har jag förändrat mej?
  • Kommer jag att känna mej annorlunda?
  • Vad kan jag göra om jag känner mej annorlunda?
  • Hur känns det nu?

När ni nyss kommit till en ny plats:

  • Vad är bra?
  • Vad är skrämmande eller konstigt?
  • Känner jag mej annorlunda? När?
  • Känns det som att människor inte förstår mej ibland?
  • Känner jag att jag hör till någonstans? Var?
  • Vad gör mej glad?
  • Vad gör mej ledsen och arg?
  • Vad kan jag göra för att trivas bättre?
  • Finns det något jag behöver lära mej för att klara mej bättre?
  • Finns det något vi behöver ändra eller göra i vår familj för att det ska bli lättare?
  • Finns det någon jag skulle vilja bli vän med?
  • Känner jag att jag kan fortsätta hålla kontakten med mina gamla vänner?

Efter en tid i det nya:

  • Hur blev det?
  • Vad har varit roligt?
  • Vad har varit svårt?
  • Vad trodde vi skulle vara annorlunda?
  • När märker jag att jag är annorlunda?
  • Vad gör jag då?
  • Hör vi till någonstans?
  • Vill vi höra till?
  • Har vi fått vänner?
  • Finns det någon som är glad för att vi finns här?
  • Vad blir jag glad av?
  • Vad blir jag ledsen och arg av?
  • Finns det något mer vi kan göra för att höra till den här platsen och trivas här?
  • Hur kopplar vi ihop våra olika världar?

Flera år senare:

  • Vad minns vi av flyttarna? Har vi olika bilder eller samma?
  • Vad vann vi?
  • Vad förlorade vi?
  • Hur kände vi oss?
  • Vad hjälpte oss att höra till?
  • Händer det att vi känner att vi inte hör till där vi är nu?
  • Finns det något mer vi kan göra för att höra till här?
  • Vad hade ni barn behövt av oss föräldrar?
  • Vad hade ni behövt av andra?
  • Tappade vi bort varandra i flyttarna? Hur kan vi i så fall hitta varandra igen?
  • Med alla våra uppbrott bär vi med oss sorger, kan vi dela dem mer med varandra?
  • Finns det saker och händelser vi är arga över? Vad kan vi göra med den ilskan?
  • Hur kan vi använda alla de erfarenheter vi bär med oss?

Att prata med barn

Barn vill inte tvingas svara på massa frågor.
Men de vill lyssna, och de vill bli lyssnade till.
Berätta om hur du känner – och visa att du lyssnar till vad barnet känner.
Ge barnet ord genom dina berättelser.
Du kan också säga: ”Jag kan tänka mej att du känner…”
Eller låt en docka eller legogubbe berätta hur han känner sej.
Förvänta dej inga svar.
Ibland kommer svaret flera dagar eller veckor senare.
Prata gärna i situationer när ni gör saker tillsammans och inte behöver titta på varandra.
Fånga upp det du hör.
Förlöjliga inte.
Säg inte: ”Men så behöver du inte känna”, eller ”Men så illa är det väl inte.”
Våga ta in barnets berättelse och känsla.
Hjälp barn att hitta handlingsalternativ och strategier i olika situationer,
så att barnet känner att det har makt och kontroll över det nya.

Vi gör ALLT för att anpassa oss. Det värsta som finns för en människa är att känna sej annorlunda och inte höra till. Därför berättar vi inte gärna för andra om det känns svårt att bli som de andra och få höra till.

Ett barn berättar heller inte gärna för föräldrarna att det har det jobbigt, om det märker att föräldrarna är stressade eller inte mår så bra själva. För barnen är det livsviktigt att föräldrarna reder ut situationen och orkar älska och beskydda barnet. Om barnet ser att föräldrarna håller på att tappa taget vill inte barnet betunga föräldrarna mer. Däremot kan barnet i stället på andra sätt börja visa att det inte mår bra. Det kanske får ont i magen, slutar äta eller äter mer, har svårt att sova, får utbrott, eller gömmer sej bakom datorskärmen eller böcker. Visa att du ser. Bjud in till närhet och tid.

Ulrika Ernvik, nov 2013
familjegladje.se