Att tänka långsiktigt

För alla föräldrar är det viktigt att tänka långsiktigt, och kanske är det ännu viktigare för föräldrar till missionärsbarn. Vi står inför så många val som påverkar barnet på olika sätt. Här följer några frågor som är bra att ställa sej som förälder:

Vilket land vill jag att mitt barn betraktar som sitt hemland?

Vad kan du göra, vad behöver du tänka på, så att det landet får störst plats i barnets hjärta och personlighet?

Ibland glömmer vi, att det enda land en människa kan räkna med att få bo i är sitt passland. Vi har därför ett ansvar att se till att barnet känner sej någorlunda hemma i sitt passland. Att barnet kan språket och har möjlighet att studera i sitt passland.

I många länder är det svårt att få jobb om man inte gått sin högskoleutbildning i det landet.

Vilka språk vill jag att mitt barn ska kunna? Hur håller jag liv i de språken och hjälper barnet att utvecklas i de språken?

Vilken kontakt vill jag att barnet har med släktingar?

Om jag tar med barnet för att bo i ett annat land som tonåring, behöver jag också vara beredd på att barnet hittar en partner från något annat land – och bosätter sej någon annanstans.

Det barn upplever före 12 års ålder påverkar dem för resten av livet – det är då stora delar av deras personlighet formas. Det land och det sammanhang du vill att ditt barn landa i som vuxen, behöver barnet ha fått uppleva och känt sej hemma i före 12 års ålder.

Ibland låter vi våra barn uppleva och bli del av en annan kultur som ett medvetet val från vår sida. Om vi vill att de OCKSÅ ska få del av vår egen kultur och känna sej hemma i den, behöver det också ske som ett medvetet val.

Det är bra om en familj med tonåringar kan åka till Sverige på sommaren, så att barnet får möjlighet att åka på läger, få kompisar, och kanske också sommarjobba. Under tonåren behöver barnet bygga sina egna länkar och relationer till det land som hon sen ska bo i.

Hur kan jag hjälpa mitt barn att processa sin uppväxt?

Hjärnan är inte fullt utvecklad förrän man är i 23-24 års åldern. Många missionärsbarn börjar inte processa sin uppväxt förrän de är i 30-40 års åldern. Det är som att de fram till dess har fullt sjå att överhuvudtaget hitta sin plats i livet.

Missionärsbarn har ganska ofta en lite ojämn utvecklingsprofil. På vissa områden har de ofta utvecklats tidigt. De kan

  • ha mer kunskap för sin ålder
  • ha stor vana att relatera till vuxna
  • ha lätt att kommunicera
  • vara vana att klara sej själva

På andra områden utvecklas de ibland senare:

  • Identitetsutveckling (eftersom de bytt identiteter ofta/har många identiteter).
  • Uppbyggnad och bevarande av starka relationer (eftersom de flyttat ofta).
  • Utvecklandet av en förmåga att fatta beslut (eftersom andra ofta fattat avgörande beslut för dom).
  • Utveckande av oberoende (väldigt oberoende på vissa sätt, men oberoende på andra eftersom de inte hunnit med frigörelseprocessen riktigt).

Många missionärsbarn går igenom sin ”tonårstid” när de är runt 22-24, en del ännu senare. Varför?

  • Det är inte lätt att konfrontera föräldrarna när de yttre ramarna ofta förändras. (I ena kulturen testar jag genom att gå i ärmlöst, i nästa kultur är det tillåtet.)
  • När kompisarna håller på att testa regler, håller missionärsbarnet fortfarande på att försöka komma på vilka reglerna är. Det kan också vara svårt att testa regler om det råder oroligheter, eller om mitt testande kan innebära att vi blir hemskickade.
  • Det är svårt att konfrontera föräldrarna om man bor på internat. Om man varit separerad från föräldrarna som liten, försöker man kanske ta igen den tiden under tonåren. Om man levt åtskild från föräldrarna i många år, kan man också ha en idealiserad bild av föräldrarna.
  • Det kan vara svårt att göra uppror, om det inte finns jämnåriga eller de som är några år äldre i närheten.

När missionärsbarnet väl gör uppror, gör hon det ofta totalt, hon har inte tid att testa en sak i taget. Om barnet blivit lämnad ensam under de tidiga vuxenåren, gör hon kanske uppror för att få föräldrarna att komma till baka. Sorgen missionärsbarnet bär med sej från alla uppbrott, kan också leda till en ilska. Uppror i 20-årsåldern kan få andra konsekvenser än uppror i tonåren, då kanske det påverkar missionärsbarnets egen familj. Som förälder är det viktigt att jag vet att ett uppror kan komma, att det kan komma sent, och att det är helt normalt. Och att jag finns kvar!

Hur kan jag hjälpa mitt barn att få en sund och levande relation till Gud?

Missionärsbarn, och pastorsbarn, kan ibland ha en ganska komplicerad relation till både Gud och sina föräldrar. Gud sa åt föräldrarna, att göra något som fick stora konsekvenser för barnet. Om upplevelsen var negativ, kan det leda till att barnet får svårt att lite på både Gud och sina föräldrar. Det kan finnas både ilska och besvikelse mot både Gud och föräldrarna. Samtidigt kan de ha en väldigt när relation till sina föräldrar, och kan av flera anledningar ha svårt att frigöra sej från föräldrarna.

En del av oss föräldrar mår själva dåligt. Det är inte alltid helt lätt att återanpassa sej till Sverige, vi kanske inte trivs i församlingen, svårt få jobb, vi kan känna oss minst lika vilsna som våra barn. Barn påverkas oerhört mycket av hur vi föräldrar mår, och det är inte helt ovanligt att barnen blir symtombärare. Ibland försöker barn (omedvetet) med sitt beteende att tvinga föräldern att ta itu med något som föräldern behöver ta itu med.

Låt barnet ställa sina frågor. Låt barnet vara ledset och argt. Du behöver inte försvara dej och dina beslut, försök i stället att fokusera på vad barnet känner och vad hon försöker förmedla till dej. Alla föräldrar gör fel. Alla föräldrar fattar ibland fel beslut. Men vi har också gjort mycket som varit bra. Vila i det. Vila i att du gjorde ditt bästa. Och lyssna till ditt barn.

Ulrika Ernvik, nov 2013
familjegladje.se