Sedan början av 1980-talet har MBT fått betyda oerhört mycket för flera hundra, ja antagligen ett par tusen, missionärsbarn. De som tog initiativet till MBT såg att missionärsbarnen hade behov av en plats och ett sammanhang, där de kunde mötas, få känna igen sej i varandra, och få vara sej själva.

Redan från början fanns tanken att missionärsbarnen själva skulle leda och utforma lägret. Allteftersom missionärsbarnen blivit vuxna, har nya ledare trätt fram, som tagit ansvar för, utformat och utvecklat lägren. Antalet deltagare har under de senaste åren minskat, som en konsekvens av att färre familjer sänds ut i missionsarbete. Men det är fortfarande ett oerhört viktigt läger för de ca 80 deltagare som kommer varje år.

Det är oerhört svårt att bedöma vad lägret betyder, för både de deltagare och de ledare som är med. Men efter att ha haft med våra fem barn på läger sedan 2000, och efter att ha varit med som ledare under flera år år, med ansvar för själavården och även som talare, vill jag ge några personliga tankar och glimtar kring vad jag uppfattar att lägret har för betydelse i deltagarnas och ledarnas liv:

  • Jag har aldrig varit i ett sammanhang som känts så ”genombett” som MBT. För mej som ledare har det betytt oerhört mycket för min andliga utveckling att en vecka om året få finnas i detta sammanhang, där jag känner mej så buren och omsluten av bön. Det har varit så helande. Jag tror att många, både ledare och deltagare delar den upplevelsen med mej.
  • Ledardagarna, som ofta fokuserat på missionärsbarns behov, har ofta betytt mycket även för ledarna, varav de flesta är missionärsbarn. De undersökningar som gjorts på missionärsbarn visar att det är i vuxen ålder som många bearbetar sina upplevelser, och här ser jag att MBT även för ledarna spelar en viktig roll.
  • Många, både ledare och deltagare, vittnar om att det är tack vare MBT som de behållit, eller kommit tillbaka till, sin tro. Många missionärsbarn har svårt att hitta en andlig tillhörighet i de församlingar som finns ute i landet. Tack vare MBT får de åtminstone en gång per år uppleva att de är en del av ett andligt sammanhang, de får undervisning och förbön, och möjlighet till möten med människor som delar samma tro.
  • Många, både ledare och deltagare, utnyttjar de tillfällen till samtal och förbön, som erbjuds på MBT. Varje kväll är det tiotals ungdomar, 20-30 stycken, ibland fler, som går fram för förbön, och upplever förändringar i sina liv på olika sätt. Många berättar om hur förbönsstunden på MBT blev början till en förändring i deras liv.
  • I mina själavårdssamtal med ungdomar på MBT har jag fått höra många berättelser om ensamhet, övergivenhet, förvirring, både i missionslandet och i Sverige. En del har berättat om sexuella övergrepp och utsatthet på olika sätt. När jag frågat om de kunnat prata med sina föräldrar eller någon annan om sina upplevelser och känslor, svarar nästan alla nej. De har ingen att prata med! Ingen har frågat dem hur de upplevt situationen. Ingen har hjälpt dom att förstå vad de varit med om. Ingen har sett deras utsatthet och ensamhet. Det här gör mej allvarligt oroad. Det här är inte berättelser om barn som blev lämnade i Sverige på 20-talet när deras föräldrar åkte till missionslandet, det här är barn som år 2014 byter skola varje år, upplever att de inte har ett språk som de helt behärskar, utsätts för fysiska närmanden utan att kunna skydda sej, blir retade för att de är annorlunda. För många av dem är de fem dagarna på MBT de enda dagarna under hela året som de känner sej sedda, förstådda, trygga, och en del av ett sammanhang.

Under många år har MBT gjort det missionsorganisationerna borde ha gjort: Sett missionärsbarnen! Jag vet att flera av organisationerna jobbat på att bli bättre på detta, och också kommit en bit på väg. Dessvärre anar jag också att detta går lite i perioder. När vi nu är inne i en period när allt färre familjer skickas ut, finns det också en risk att en del av kunskapen om och engagemanget för barnen försvinner.

Min uppfattning är att missionsorganisationerna har ett ansvar för missionärsbarnen, inte bara inför, under och strax efter arbetsperioden, utan i många år framåt. Undersökningar av missionärsbarn visar, att när missionärsbarnen kommer till den punkt då de ska frigöra sej för att bli sina egna, så har missionärsbarnen inte bara ett frigörelsearbete att göra från föräldrarna, utan även från Gud (som skickade föräldrarna) – och från missionsorganisationerna! Det barnen var med om under en period i missionslandet i förskoleåldern, kan ha en oerhörd inverkan på barnet under hela uppväxten, och kan bidra till att missionsorganisationen blir en viktig part att frigöra sej från under senare delen av tonåren, och kanske även upp i vuxenlivet. Detta måste missionsorganisationerna bli medvetna om och ta sitt ansvar för. MBT hjälper på många sätt missionärsbarnen att förstå sina upplevelser och att bearbeta dem, vilket gör att denna frigörelseprocess blir lättare. Här finns en plats, ett sammanhang och människorna som är oerhört viktigt.

Det är viktigt att sändande organisationer uppmuntrar de familjer de har ansvar för att sända sina barn till MBT, och gärna betalar för lägeravgiften. Inte bara första året efter hemkomst, utan så länge som barnen vill åka. Barn processar på olika sätt i olika åldrar, och MBT kan betyda oerhört mycket även för 17-åringen som inte varit i missionslandet sedan hon var 4 år.

Till sist vill jag också poängtera att många missionärsbarn, de allra flesta, också är oerhört tacksamma för att få vara just missionärsbarn. Och att den glädjen också är viktig att få dela! Kom och var med på MBT, och dela den glädjen och tacksamheten! Var med och dansa i karnevalen, spela vattentrumma nere vid sjön, tävla i världsdelsolympiaden, och lovsjung inför Gud! Då kan ni börja ana vad MBT betyder!

Jag vill också dela en sammanfattning av vad ledarna uttryckte att deras önskan och bön inför lägret 2013 var – Vad vill vi ge deltagarna?

  • Egen identitet – som missionärsbarn, som kristen.
  • De är ok och normala.
  • Förklaring till varför man är som man är.
  • Bygga broar till verkligheten som de lever i.
  • Du får vara dej själv här.
  • Du får berätta din story – då vävs bitarna av ditt liv ihop.
  • Hitta hem i Gud.
  • Som förebild ge perspektiv på deras liv.
  • Ha roligt.
  • Hitta vänner för livet – föra ihop barnen, gruppövningar, träna att lyssna på varandra.
  • Fråga bäst/värst idag?
  • Förbered för vad som händer: flytt/hemkomst.
  • Bekräfta alla.
  • Deltagarna pratar och ber med varandra.
  • Böneläger.
  • Fråga hur de tycker det har varit att flytta, åka ut, vara i Sverige.
  • Bemöta dem med kärlek.
  • Positiv – ge komplimanger – om jag tänker positivt om någon säg det!

Ulrika Ernvik, nov 2013
familjegladje.se