Att flytta är alltid en omställning. Att flytta mellan olika länder och olika kulturer innebär ofta en enorm omställning. Vi inte bara byter plats att bo på, vi byter kanske också språk, matvanor, klädstil, intressen, vänner, skolsystem… större delen av vårt liv byts ut och förändras. Också vårt sätt att vara, och hur andra ser på mej kan förändras.
Denna stora förändring leder ofta till en stress i familjen, som drabbar både barn och vuxna, och det kan leda till fler konflikter. Men det kan också bli en tid när familjen kommer närmare varandra. Vi får gemensamma upplevelser, och vi känner att vi behöver varandra. Om vi kan prata om våra känslor är det större chans att vi kommer närmare varandra och att det inte blir så stora och många konflikter.
Förändringsbron
Varje gång vi är med om en förändring i våra liv, så vandrar vi över en förändringsbro. Vi börjar där vi är, och steg för steg tar vi oss över till andra sidan, till det nya. En förändring innebär alltid att vi måste lämna något för att ta emot något nytt, och vandringen kan vara ganska jobbig. Men har vi en bild av förändringsbron kan det hjälpa oss att förstå var vi är och vart vi är på väg. Förändringsbron kommer från Marion Knells bok ”Families on the Move”.
Förändringar gör alltid något med oss:
- De tar massor av energi – att planera och genomföra, men också pga alla känslor
- De delar vår uppmärksamhet – vi är fortfarande här och nu, men börjar i tanken förflytta oss bort och in i framtiden.
- Eller vi kanske inte alls vill tänka på framtiden.
- Vi kan börja känna oss uttråkade och rastlösa
- Vi upptäcker att vi slutar bry oss om sådant som tidigare var viktigt.
- Våra relationer förändras – vi ger dom mindre eller mer tid. Ibland blir vi osams med människor vi inte brukar bli osams med.
- Vi blir känsligare och gråter kanske oftare eller blir oftare arga.
Barn behöver mycket närhet och trygghet under förändring. De behöver tid och uppmärksamhet. Att byta ut hela sitt liv, vilket ett barn som byter kultur mer eller mindre gör, kan vara oerhört stressande. Barn behöver också hjälp att uttrycka sina känslor under den här tiden. De kan behöva hjälp att uttrycka dem i ord eller i lek. Förändringsbron kan vara en hjälp att både förstå och att prata om hur det kan vara och kännas under förändring.
De olika stegen i förändringsbron:
Att höra till
Innan vi börjar vandringen över bron är livet ganska vanligt. Jag går i skola, har kompisar, är med i aktiviteter, och känner mej förhoppningsvis trygg i min familj. Jag vet vem jag är. Mina vänner känner mej och vet vem jag är. Jag HÖR TILL. Jag har en plats. Jag vet vilka människorna runtomkring mej är och vilka platser och roller de har.
Att höra till känns tryggt. När det känns tryggt kan jag leva i nuet och planera för framtiden. Jag bryr mej om andra. Jag engagerar mej och tar ansvar. Jag vill vara med och jag är accepterad. Jag känner mej hemma.
Att planera och förbereda sej
Sen får jag reda på att en förändring är på gång. Ibland får jag veta det långt innan, ibland kanske bara en kort tid innan. Tankarna börjar snurra i mitt huvud – hur kommer det här bli? Jag funderar och PLANERAR och börjar FÖRBEREDA MEJ. Vart är det vi ska flytta? Vilken skola ska jag gå i? Var ska vi bo?
Att föreställa sej hur det blir
För att få veta mer tar jag mej till nästa steg – jag försöker FÖRESTÄLLA MEJ HUR DET BLIR. Det är inte alltid så lätt. Jag kanske försöker läsa böcker eller kolla på internet om platsen jag ska till eller om andra som varit med om något liknande. Jag kanske letar reda på människor som redan är där eller varit med om samma sak och pratar med dom. Hur är det att bo där och gå i den skolan? Kommer jag att passa in? Hur kommer det att kännas? Vad ser jag fram mot? Vad är jag rädd för?
Att dra sej undan
Samtidigt som jag börjar tänka mej hur det blir dit jag ska, så blir jag mindre närvarande här och nu. Jag slutar göra en del saker jag gjort tidigare. En del saker som tidigare varit jätteviktiga är inte viktiga längre. Och mina kompisar kanske inte är så intresserade av att var med mej längre.
Det här är på många sätt den jobbigaste delen av förändringen. Men att DRA SEJ UNDAN är ett sätt för både mej och människor runtomkring mej att förbereda sej på att snart är vi inte tillsammans längre. Det är bra om vi kan prata med dom vi ska skiljas från, och förklara hur vi känner.
Att ta farväl
Det är nu det börjar bli viktigt att TA FARVÄL, att säga hej då – och att göra det på ett bra sätt. Ibland tycker vi det känns så jobbigt att säga hej då, så vi känner för att helst strunta i det. Men om vi struntar i att säga hej då blir det svårt att säga hej. När vi säger hej då, avslutar vi det som är nu, för att kunna börja något nytt. Vi kan ta farväl på olika sätt. Vi kan ordna en fest, ge en present eller skriva ett kort. Det är viktigt att tänka igenom hur jag vill säga farväl till varje person som är viktig för mej. Och spara inte alla avsked till sista dan!
Att sörja
När vi säger hej då kan det hända att det börjar kännas riktigt jobbigt – vi börjar SÖRJA. Att sörja är att inse att något jag tycker om inte finns kvar, att jag måste släppa det. När en människa dör går vi på begravning. Men hur gör vi när vi flyttar? En avskedsfest kan bli lite som en begravning, ett tillfälle där vi får prata med varandra om allt roligt vi haft och allt vi kommer att sakna, och där vi får dela sorgen tillsammans.
De flesta av oss är medvetna om att vi sörjer människor vi måste skiljas från. Men det är så mycket mer vi förlorar – faktiskt en hel värld, allt som jag är van vid.
Kaoset
Sen händer det – själva FÖRÄNDRINGEN – och när vi är mitt i den är det ofta KAOS. Det kan vara kaos runtomkring oss och det kan vara kaos inuti. Om det handlar om en flytt till ett annat land kan det vara jättestressigt innan vi kommer iväg, allt som ska säljas och packas och ordnas. När vi kommer till det nya landet kanske vi inte vet var vi ska bo, var skolan ligger, hur vi ska åka till skolan, var man köper möbler, kläder och god mat. Föräldrarna är stressade för helt plötsligt är det en massa som de inte förstår för att de är i en ny kultur med ett språk de kanske inte kan. Alla i familjen är stressade och på dåligt humör – det är helt enkelt kaos.
Att upptäcka det nya
Efter några dagar eller ett par veckor börjar vi bli lite nyfikna på vart vi hamnat, och börjar försöka UPPTÄCKA OCH FÖRSTÅ platsen vi kommit till. Vi tar reda på var allting vi behöver finns, vi börjar kanske lära oss några viktiga ord och meningar på det nya språket. Vi upptäcker nya maträtter som faktiskt är riktigt goda. Vi börjar förstå hur både det ena och det andra fungerar.
Att observera
För att förstå mer börjar vi TITTA OCH LYSSNA. Vi kollar hur andra gör: Hur hälsar de på varandra? Hur gör de när de går på bussen? Vad gör de på rasterna? Vad kallar de läraren? Hur gör de när de byter om efter gymnastiken? Hur går de över gatan? Under den här tiden kan man känna sej oerhört trött. Vi tycker inte vi gör så mycket, men att titta och lyssna och försöka lära sej tar oerhört mycket energi. Vi är liksom på helspänn hela tiden. Vi vill passa in och lära oss att göra som de andra.
Att hitta en guide
Att passa in är lättare om vi kan hitta EN PERSON SOM KAN GUIDA oss in i allt det nya. Ofta dyker de upp, som från ingenstans, ibland får man leta reda på dom. Det är inte alltid det blir den personen som sen blir min bästa vän, men den personen kan bli oerhört viktig för mej under min första tid i allt det nya. En person som kan visa mej hur man gör, som förklarar varför man gör på vissa sätt.
Att lära mej nya saker
Ju mer jag upptäcker om allt det nya, desto mer börjar jag förstå att jag måste LÄRA MEJ en del NYA SAKER. Kanske ett nytt språk. Men det kan också vara en ny sport, ett nytt sätt att räkna matte på, att cykla i tät trafik, att köpa mat på lunchrasten eller något annat jag behöver kunna för att passa in, få kompisar och klara skolan.
Att hitta människor som förstår
I början kan man ofta känna sej ensam och annorlunda. Så småningom börjar man upptäcka – att många andra varit om samma sak som jag och känt likadant som jag. Det är skönt att HITTA MÄNNISKOR SOM FÖRSTÅR. När jag vet att andra känt som jag känns det inte lika ensamt längre, och jag känner mej inte så konstig. Och jag ser att andra klarat det! Kanske jag också kan klara det!
Att höra till
Till slut, efter en tid, börjar jag känna att jag HÖR TILL. Det tar olika lång tid för olika människor. Ibland tar det bara ett par månader, ibland kan det ta ett par år.
Det går åt mycket känslor
Under vandringen över förändringsbron kan vi ha alla möjliga känslor – och ofta mycket av alla känslor. Det kan göra att vi inte riktigt är oss lika, vi reagerar på småsaker på sätt som vi kanske inte annars gör. I en familj kan det emellanåt bli rätt jobbigt, när alla har stora och många – och kanske olika – känslor.
Samtidigt kan det bli en tid när man i familjen kommer varandra väldigt nära. Om vi håller känslorna för oss själva kan vi känna oss ensamma. Men om vi börjar berätta för varandra hur det känns, kan vi komma varandra väldigt nära. Att dela känslor är nämligen ett sätt att lära känna varandra, förstå varandra och känna att man hör ihop. Förändringstiden kan därför bli en av de bästa tiderna i familjen!
Ulrika Ernvik, nov 2013
familjegladje.se